Psykbryt

Imorse tappade jag min förmåga att behålla lugnet...
Min 7-åring hade bestämt att hon skulle följa med en klasskompis hem idag efter skolan. Men sent igår så ringde kompisens pappa och förklarade att hennes bror låg febersjuk så vi fick ställa in det hela.
När jag berättade detta imorse så bröt hon ihop, grät och var jätteledsen, allt var orättvist och elände. När hon hade hållt på i 8-10 minuter så förklarade jag att vi inte ville att hon skulle bli sjuk, och att dom kanske kunde leka senare i veckan etc etc. Jag lät henne hålla på 5 minuter till, sen blev jag lite allvarlig.
Nu fick det faktiskt räcka - hon kunde ju trots allt leka på alla raster under dagen.

När det var dags att åka till skolan så grät hon konstant medans hon klädde på sig och gjorde sig redo för att åka. Nu hade hennes pappa börjat tappa tålamodet och höjde rösten något.
Han kan ha sagt något i stil med "- Nu är det bra, sluta lipa nu!" Men icke...

Plötsligt försvann, tålamod, pedagogiskt kunnande, empati, allt sånt fint ur kroppen.

Jag lyfte ut henne utanför dörren och sa att jag ville inte höra henne sitta där och lipa - hennes två småsyskon sov fortfarande och det hade ju varit bra om dom fortsatte med det.

Nu hör jag min dotter skrika utanför dörren istället - toppen!

Vi går hur som helst ut till bilen, jag kan ha sagt något om att hon kunde gå till skolan, en sådan kommentar som bara slinker ut...
Givetvis så blev det bara värre av det - jag lyfte in henne i bilen och tappade helt förståndet. Jag kommer att få lägga 100:- i svärburken när jag kommer hem.
När jag lämnade henne vid skolan så gick hon bara in utan att säga något till mig, stirrandes ner i marken.
Mönsterföräldrar var det ja... snarare monster?

Får krama henne extra mycket i eftermiddag!