Förlösande

Man skulle dela med sig på smabarnsfarsa.se... Det gjorde jag.

Eftersom jag har varit igenom 4 st förlossningar så kanske jag ska hålla mig kortfattad...

1. Min sambo kom ner från sovrummet vid 23-tiden och sa att nu var det nog igång. (2 dagar innan utsatt datum) Jag minns att jag kollade på The Rock, men såg den nog inte klart  ;)

Dagen innan hade vi tömt vår brunn (dricksvatten) för att vi hade lite bakterier i vattnet - m.a.o, de vatten vi hällt upp i spannar och dunkar gick snabbt åt när man nervöst sprang på toa hela natten. Kl 09.00 bestämde vi oss för att åka in - då hade vi varit vakna hela natten. Vi förklarade situationen för barnmorskan och de lät oss vara kvar trots att hon inte var öppen så mycket. Tillbringade hela dagen vandrandes i sjukhuset korridorer med värkar som kom och gick. Vid 18 fick hon ryggmärgsbedövning för att kunna sova lite och samla krafter. Tror även jag slumrade lite på två besöksstolar som jag satte ihop. Vid 01 började personalen bli lite oroliga för det lilla livet, hjärtrytmen gick ner lite och de sa att hon började bli trött där inne - lät inte positivt. De kallade på en läkare som sa att nu fick min sambo göra en kraftanstängning annars fick det nog bli ett snitt. De gjorde susen - 02.00 föddes en liten tjockis på 4,2 kg. Samma sekund så fick hela mitt liv helt andra värderingar. DET GÅR INTE att beskriva känslan. Sjukhuset höll på att renoveras så jag fick inte stanna kvar efter förlossningen, så 07.00 satte jag mig i bilen för att köra hem  :cry: Hade det inte varit för att jag varit vaken i 47 timmar i sträck hade jag nog tagit det hårdare än jag gjorde.

2. Gick hur lugnt som helst till. Min sambo väckte mig på morgonen och sa att idag behövde jag nog inte åka till jobb - det var dax! Vi ordnade med barnvakt, sambon badade hemma och klockan 15 körde vi in.

100% fokuserande på sin uppgift låg min kämpe till sambo i sängen och födde vår andra flicka kl 17.30 på 4,5 kg

3. Har jag nästan förträngt av någon anledning. Den var inte lika bra som nr 2 men mkt bättre än nr 1.

Min sambo sa till mig på morgonen att det kändes lite annorlunda i magen, men att det inte var någon fara. Jag åkte till jobb, men redan vid lunch ringde hon hem mig. Jag ordnade iväg våra två barn och fixade allt hemma. Klockan 21 åkte vi in till sjukhuset. Men hon var inte öppen så mycket så vi fick åka hem igen. (Var förberedd på det när ni åker in, det är en såå tråkig överraskning annars). Klockan 01.00 stod hon inte ut längre och vi körde in till sjukhuset igen – efter lite värkarbete satte krystvärkarna igång lite innan 04 och nästan på klockslaget kom vår tredje tös ut.

4. Vi var ca: 1 vecka innan utsatt datum, men vi hade gjort ett extra tillväxtultraljud eftersom min fru (numera!) tyckte att det var väldigt tungt denna gången. De räknade på alla värden och gissade att barnet vägde 4,3 och efter en vecka till skulle väga omkring 4,5-4,6kg. Vi beslöt att på tisdagen veckan efter bli igångsatta. När vi väl anlände på tisdagen var inte min fru riktigt mentalt förberedda, vi gjorde ett ultraljud till och de räknade fram att barnet vägde 4,4 så vi sköt upp det två dagar. På torsdagen var hon mer redo och fick gel som skulle sätta igång värkarna. Vi fick efter en stund lämna sjukhuset och begav oss ner på stan för att luncha, allt var lugnt, men det hade satt igång. Då och då fick vi göra en paus för att ta en värk. Klockan 14 var vi tillbaka och hon hade öppnat sig lite. Ut igen och gå en runda – tillbaka till sjukhuset och ner i ett bad. Klockan 20 satte värkarna igån ordentligt och klockan 20.58 föddes vår 4:e flicka, 5,2 kg. Så bra var dom på att gissa! J

Men nu får det nog räcka!!

Psykbryt

Imorse tappade jag min förmåga att behålla lugnet...
Min 7-åring hade bestämt att hon skulle följa med en klasskompis hem idag efter skolan. Men sent igår så ringde kompisens pappa och förklarade att hennes bror låg febersjuk så vi fick ställa in det hela.
När jag berättade detta imorse så bröt hon ihop, grät och var jätteledsen, allt var orättvist och elände. När hon hade hållt på i 8-10 minuter så förklarade jag att vi inte ville att hon skulle bli sjuk, och att dom kanske kunde leka senare i veckan etc etc. Jag lät henne hålla på 5 minuter till, sen blev jag lite allvarlig.
Nu fick det faktiskt räcka - hon kunde ju trots allt leka på alla raster under dagen.

När det var dags att åka till skolan så grät hon konstant medans hon klädde på sig och gjorde sig redo för att åka. Nu hade hennes pappa börjat tappa tålamodet och höjde rösten något.
Han kan ha sagt något i stil med "- Nu är det bra, sluta lipa nu!" Men icke...

Plötsligt försvann, tålamod, pedagogiskt kunnande, empati, allt sånt fint ur kroppen.

Jag lyfte ut henne utanför dörren och sa att jag ville inte höra henne sitta där och lipa - hennes två småsyskon sov fortfarande och det hade ju varit bra om dom fortsatte med det.

Nu hör jag min dotter skrika utanför dörren istället - toppen!

Vi går hur som helst ut till bilen, jag kan ha sagt något om att hon kunde gå till skolan, en sådan kommentar som bara slinker ut...
Givetvis så blev det bara värre av det - jag lyfte in henne i bilen och tappade helt förståndet. Jag kommer att få lägga 100:- i svärburken när jag kommer hem.
När jag lämnade henne vid skolan så gick hon bara in utan att säga något till mig, stirrandes ner i marken.
Mönsterföräldrar var det ja... snarare monster?

Får krama henne extra mycket i eftermiddag!

Soffpotatis

Alltså, det går utför med dagens ungdom. Se på henne, totalt omotiverad. Bara slappar hela dagarna.

Vart ska detta sluta?

Min lillasyster

Hon är fin hon, men hon skriker mycket - det kanske går över om jag visar henne leksaken!?

Min dotter - diktaren...

Hittade den här lappen hos min äldsta dotter igår.

Om jag läser rätt så står det:
"Ännu en sommar stannade upp vände om och så för ett ögonblick såg ut över havet som låg där lugnt som en spegelbild. Jag såg nått i vattnet som glittrade till strålen från solen. Ännu en sommar med dig är här igen, för här står vi nu, är så nära varandra jag och du och allting omkring oss får liv igen och sommaren är på oss nu. Här står vi kvar, jag och du, här står vi nu, bara jag och du"

Alltså - var kommer detta från? Jag vill absolut inte ta något ifrån henne, men det måste vara en sångtext hon hört?? Eller så är hon bara så begåvad!!!

Twitter

Skapade ett konto på twitter idag - verkar ju jättekul, om man bara lär sig alla finesser så klart.
http://twitter.com/fyrabarnspappa
Om ni vill följa mig där...

Skitbil

Undrar om det var ett bra köp...

Nu när vi haft den ett par dagar så har vi lagt märke till en del saker. Framför allt är det fläkten som inte funkar som den ska - den går men det går inte att öka hastigheten på den, lite jobbigt när framrutan immar igen. Dessutom så har bilen både navigator och dvd spelare. Inget av detta funkar som det ska... Inte för att det är livsviktigt direkt, men det finns ju trots allt i bilen, då vill man ju att det ska funka.

Våra barns tråkiga föräldrar har liksom bestämt att dvd:n inte ska vara på om vi inte åker långt iväg. Därför har vi inte testat den, förrän vi nu skulle sitta i 30 minuter i fredags och de tråkiga föräldrarna gav med sig - ok, ni får se film - så funkar det inte.



Nu ska jag prata med bilförsäljaren på onsdag - så får vi se vad som händer!

Gäsp

Sablar va trötta vi är i vår familj just nu...

Minstingen sover lite halvkasst för tillfället, men det är trots allt bättre än vad det varit. 3h:s pass, sen ska hon äta. Men så ska det kanske vara - det är väldigt konstigt vad fort man glömmer hur det var med de andra barnen, trots att vi varit igenom det här 3 gånger innan.

Nu dessutom så sover nr.3 oxå dåligt...vet inte om det är en förkylning eller något annat som lurar i kroppen. Tröttsamt är det hur som helst att behöva springa om nätterna. Men det skulle kunna vara värre.

Igår blev vi med ny bil, eller ja, ny för oss i alla fall.

En Chrysler Grand Voyager, så att vi kan få plats... Vi hoppas innerligt att den håller.

Mitt första inlägg

Hej alla glada - jag ville egentligen bara skriva av mig lite... Vet inte ens om jag vill ha några läsare - eller jo förresten. Det vill man väl.
Som kanske rubriken avslöjar (!) så har jag då alltså fyra barn, alla flickor. Dom är födda -02, -05, -09 och -11. Man kan väl säga att just nu kretsar rätt mycket i mitt liv kring barnen. Speciellt de två minsta då.
Det blir mycket blöjbyten etc, men jag tycker nog inte att det är så jobbigt som alla mäniskor runt omkring oss vill tycka att det är. Vad vet dom?
Kan känna lite förakt för de (oftast av manligt kön) som säger, "- usch nä, det räcker med två!".
Vadå? Gillar ni inte era egna barn eller?? Dessutom kan jag säga att det var ett enormt steg att gå från 0 till 1 barn, ett väldigt stort steg att gå från 1 till 2 barn. 2 till 3 märktes knappt. 3 till 4 märktes, men inte alls i samma utsträckning som de första två stegen...

Nä, jag tänker snarare framåt - till stora familjemiddagar med alla mina döttrar och deras familjer och alla barnbarn. The more the merrier!